jessiking

Jag skrev precis om dig. I 50 minuter.
Texten försvann. Du finns kvar.
Snälla, gå. Så jag kan gå vidare.
Jag måste övertyga min hjärna.
För du har gått. Fysiskt försvann du för längesen nu. Varför kan du inte försvinna mentalt?

Bohemian Rhapsody + spaceship

Jag trodde jag skulle hinna möta dig idag, solen. 
Tyvärr är jag lite för långsam.
För seg för att hämta energi från dig. 
Jag ångrar mig alltid, att jag inte säger hej på riktigt. 
Det till trots, ska du veta, att jag alltid blir glad när jag ser dig. 

Siktet inställt på förändring.
Söker efter.. jag skulle inte säga räddning.. utan mer ett lyft. 
Med nyfriserat hår och "nu jävlar anamma" mantra in my mind
Ska jag nu rida med i stormen
Utrustad med regnhatt

Jag ser det lite som quests, små uppdrag. Som i spelet Word of warcraft.
Regnhatten har jag, den får jag varje gång jag kliver upp ur sängen.
Nu ska jag samla juveler, till slut kan jag byta dem mot en regnkappa, sedan ett par regnstövlar.. etc.
När jag väl fått hela utstyrseln kan jag lägga till some sparkles. 
Then I'm gonna' glam the shit out of the storm I'm in.


Poängen kanske tycks långsökt, jag svävar iväg. Like a spaceship.
Jag är klarare än på länge. 

Tack, kära, kära sol.

♥  Note: Såg Bohemian Rhapsody på bio i veckan. Dra på trissor eller dra mig baklänges.
Jag och min kompanjon var enade, bästa filmen vi någonsin sett.
Jag hyllar, bockar, buger, gråter en tacksamt betingad glädjetår.
Vi uppmanar er alla som ännu inte sett den, gör det.

 

 

To see you shine
I'll swing for the fences
I'll run to the line
   - Vance Joy, "I'm with you"

2019- utrensningsår

Min massageterapeut sa till mig att utifrån astrologins syn så var 2018 ett utrensningsår.
Utrensningen av all form av skit, sjukdomar, sorger etc. osv. skulle fortgå några månader in på 2019.
När dessa månader väl gått så kommer vi att förstå varför allting hänt. 
  Varför en utrensning var tvungen att ske.

För egen maskin förklarar jag härmed 2019 till mitt medvetna utrensningsår.
Jag behöver rensa, allt. 

Det finns för mycket som gnager, för mycket jag tillåtit passera, för mycket jag känt mig tvingad att acceptera.
För mycket. Om avstånd från människor, som min familj och vissa av mina s.k. "vänner" krävs, then let be.

Jag känner mig otillräcklig hur än jag gör. Jag försöker alltid att vara förstående, inte dömande, stöttande.
Det är ingenting som uppfattas ofta är min känsla.
Det får räcka. Vissa saker är bara INTE OKEJ.

I alla fall inte för mig. 


Jag fortsätter att drömma om dig. 
För det mesta är du avvaktande eller avvisande.
Inatt kom du och hälsade på, jag var hos mormor och morfar.
Jag fick för mig att det var för att jag inte varit anträffbar.
Som om du verkligen ville få tag på mig, vara i min närhet, 
 se så jag var okej.

Det här är ohållbart. Jag förstår inte varför. Jag blir nästan rädd, är jag besatt?
Jag ska inte längre yttra ditt namn, du måste försvinna från mitt huvud, 

.. hur kan du fortfarande vara kvar? 

Varför tänker jag på dig så ofta, det har gått så lång tid nu.
Varför vill jag så motvilligt låta dig gå?
Det är över och jag måste komma vidare.

Jag får höra hur jag förändrats något kopiöst sedan jag var sjuk på min semester.
Men jag vet mer, jag vet bättre.
Det var inte för att jag var sjuk.

Jag har blivit någon annan,

efter dig.

 

neverthelessheartbroken

Vad åren går.. det är helt sjukt.. 
Det är så märkligt hur det händer så mycket i ens liv, så många människor som bara till slut har passerat, händelser som bleknar, känslor som vallar och tankar som präglar hela ens vardag.. och allt händer, hela tiden, varje sekund, bygger våra liv. Jag vill så gärna tro att jag har ett driv inom mig och att jag till slut ska komma till den punkten att jag tar tag i saker jag tänkt och velat så många år.
Sedan finner jag mig där, år efter år, med samma tankar och önskan, utan att ha kommit något närmre mina mål. 
Jag är för feg. För feg för att fåga leva. Går i ett dunkel, omöjlig att älskas. 

Jag känner mig uttömd, tömd på känslor och hopp om att få kärlek från någon annan. En sommarflört som fortfarande stannat i tanken, ständigt påminns jag.
Så jag ville, mitt hjärta ville så gärna.
Trodde jag hade dig, i alla fall ett tag till. Trodde jag kunde styra över det jag själv. Sen vände du tvärt och sen fanns där inget mer. 
Så ledsen jag varit, fast det var så kort. Jag trodde dig, naivt. Känner mig som tolv år gammal. Tillät mig bli playad. Hur kunde jag? 
Är det inte så märkligt egentligen? Fastän man vet vad som väntar, en sorg och saknad i det tomrum som efterlämnas, kastar man sig ut.
Jag trodde jag höll mina känslor på avstånd, jag märkte att det verkligen inte var så när du inte längre ville vara med mig..
Varenda liten detalj tänker jag fortfarande på. Någonstans vill jag inte glömma dig. Du visade att det gick att vara nära mig, att jag kanske kan få det jag så önskat. Närhet och kärlek. 

Flera månader har gått och du är nöjd med ditt val. Fick höra att du fanns på tinder. Och här sitter jag och gråter. Fortfarande.

 

Det finns så mycket jag vill skriva om, så mycket jag vill få ur mig. SÅ mycket smärta som finns inom mig. Så mycket uppgivenhet, besvikelse. 
Jag vill så gärna glömma saker som hänt, få det ogjort. Kunna växa och bli stark av ren jävla skit, rent ut sagt, som kommit i min väg som jag inte kunnat undvika men skit jag också välkomnat och omfamnat av någon konstig anledning. Kan acceptera för jag hoppas att det ska leda till något bra. Det gör det inte.

Jag känner så ofta att jag inte har någon plats här. Jag kan inte designa ett liv där jag fungerar. Och jag får ingen hjälp.
Jag vet inte om jag borde ge mig själv en klapp på axeln för excellent skådespeleri, eller en stor och redig käftsmäll. Jag mår inte dåligt.
Jag mår bra.

Oh, vad jag försöker. Vad jag försöker se en framtid för mig där jag mår bättre. Där någon kan förstå mig, där jag slipper känna mig så ensam med mig själv och i mig själv hela tiden. Där jag kan dela mig själv utan att vara rädd, utan att bli utnyttjad. Där jag kan känna mig trygg och fri. Där jag inte är ensam utan med någon. Där något är skapat, något är vackert och älskat.
Men fy farao vad det är långt bort. 

Det har gått för lång tid. För många år. Jag vågar inte längre vara öppen för någon annan. Risken att bli sårad igen. Risken att inte bli älskad tillbaks.
Det har gått som en trend för mig genom mitt liv. Jag vill bara släppa allt som varit och gå vidare. MEN DET ÄR DÄR SÅ FORT JAG VÄNDER MIG OM. Alltid där, kommer alltid vara. Förstör mig.

 

Allt är bara för mycket för mig. I alla områden av mitt liv. Jag vill så gärna bara regregera. Få ligga i någons famn, bara få bli omhållen, få gråta. Få tycka synd om mig själv. 

För det är synd om mig. Det är synd om mig för jag tycks inte kunna lära mig hur jag ska hantera allt. 

Det är synd om mig för jag har varit med om för mycket.

Jag vet att det finns så otroligt många miljoner människor som varit med om värre saker än jag. Som har det sämre ställt på många sätt. Jag vill inte vara otacksam, men samtidigt kan jag inte hela tiden trycka ner sådat som händer mig. För jag har förändrats av händelser, mår dåligt av händelser, tycks inte kunna komma vidare.
För jag straffar bara mig själv. Det är mitt eget fel. Jag är boven. 
Bara för mycket.

No changes

Det känns helt galet, jag har inte skrivit på nästan ett år. 
Ett klart konstaterande är att tiden går snabbt, på tok för snabbt.

Sedan jag sist checkade in har jag fullgjort två terminer i skolan, flyttat ihop med den man jag förr kallade Kungen, blivit bittrare, fetare och mer likgiltig. 
Åldern tar ut sin rätt och jag känner det inte längre bara själv, det börjar synas. 

Jag har funderat mycket kring barn. De produceras på löpande band vart jag än vänder mig. 
Överallt är människor på väg. Kära, gravida, hoppfulla inför alla nya kapitel och framtidsplaner.
Samtidigt ser jag mig själv, fast i ett vakuum. 

Har min hjärna blivit fullmatad av romantiska komedier och vinklade ömhetsbilder över sociala medier?
Eller är det så alla har det? Är alla sådär puttinuttkära och myser med varandra så fort de får chansen? 
Är ens partner det absolut bästa man har i sitt liv och är tanken på att vara med någon annan helt otänkbar? 

Jag undrar ofta över hur det "ska" kännas, det är så ofta jag bildar mig en uppfattning om att vi inte har "det". 
Flamsande springer jag omkring i skallen, hur kan jag tro att det är en framtid för mig? Barn, kärlek, hus.. familj.
Det verkar inte finnas där. I så fall så otroligt långt bort att ingenting som är present ger mig en hint om att det kommer bli så.
Jag får kanske inte det jag önskar mig. Jag kanske bara måste acceptera att det inte kommer bli så. Den kärleken jag vill ha finns inte.

Naivt trodde jag att mitt tålamod skulle ta mig i mål. "Vänta bara", sa han till mig. 
Så jag väntade. Väntade mer. Slutade vänta. Är kvar.
Inget. Inga framtidsplaner, inget "jag älskar dig", inga kyssar.
Bara jag. Konstant längtande. Och han. Konstant fullt upp med sitt eget.
Jag finns inte plats helt enkelt.
Så många gånger har vi kommit fram till att vi kanske borde gå åt skilda håll, vi borde bryta upp nu. 
Vi har ju försökt.
Och precis när vi ska slå sista spiken i kistan så säger vi "vi pratar mer imorgon".
Sen pratar vi inte mer och sakta men säkert går vi in i gamla hjulspår igen.
Jag slutar titta efter lägenhet, vi har det bra ett tag.
Och sen kommer vardagen och slukar upp oss.. länge.
Sen hamnar vi där igen.
Sista spiken.
Och vi backar.

Jag undrar vad det är som gör att vi är kvar med varandra.
Jag behöver honom mer än vad han behöver mig.
Jag borde befria oss båda.. men jag vill så gärna bli älskad.
Det är av helt egoistiska skäl jag håller inne med att hamra.
Jag är inte tillräckligt stark än.

Och all den här väntan kommer göra att jag snart är för gammal.
Jag missade allt som skulle vara fint när man var tonåring..
Fan, till och med som ung vuxen.

Jag har inget kontaktnät, inga vänner. Jag skulle inte ha några att bjuda om jag skulle gifta mig någon dag.
Och just nu känns det så inihelvetes jävla trist allting.

Att jag inte räcker till för mig själv.
Att jag inte räcker till för honom.
Att han inte räcker till för sig själv.
Att han inte räcker till för mig.
Att vi inte räcker till för varandra.

Så här är läget, en fredagskväll som kunde varit mysig.
Som nu istället bara försvinner, precis som resten av min tid.
Med en känsla av att min tid rinner iväg och det ger mig ingenting.
Och ändå är vi så tacksamma för varandra. Jag förstår inte..

Jag kallar inte längre honom min kung. Han är numer en kär vän.
Jag säger aldrig att jag älskar honom, jag tror inte att jag känner så längre.
Jag väntar inte längre på att han ska säga att han älskar mig, för jag vet att han inte är kapabel.

Jag är i ständig underkastelse till andra människor.
När ska jag börja känna att mitt liv är viktigt och att jag är värd lika mycket som alla andra? 
När kommer jag upp härifrån?
Kommer jag röra mig igen?
Jag är orolig.

Jag, jag, jag. Allt är så mycket jag. Jag vill gärna be om ursäkt för det för att det skulle kännas bäst.
Därför tänker jag inte göra det. Mitt liv måste handla om mig. Mig, jag och mitt innersta väsen. 
Mitt innersta monster som vill ha och vill ha och som aldrig blir matad.
Jag försöker mata med bra saker.
Men här tänker jag bara kräkas ut sånt jag inte vill ha kvar hos mig.
Kanske lämnar det mig då. En tanke jag vet inte är sann.

Det sägs att när det är rätt så bara vet man. 
Just nu känner jag bara för att äta bröd.

Du måste finnas

Jag har inte varit så aktiv här som jag hade trott att jag skulle vara.
Tanken var att använda den här som en portal mellan mig själv och verkligheten men på något vis tycks jag ha fastnat i mina tankar.

Den sista tiden har jag varit så mörk, jag har tänkt att det är bättre att hålla det för mig själv. En lipsill är aldrig poppis.

Jag finner mig själv som det lilla barnet jag varit, om och om igen.
Mitt liv är som en loop just nu. Händelser och känslor jag haft så länge, som jag trodde var över och förbi, tar åter tag i mig igen.
Svindlande försöker jag stappla mig framåt och ut från den mörka svärm av obehag som formar min vardag.


Hur länge ska det pågå?
Jag känner min mammas sorg och uppgivenhet i situationer vi alla borde ha tagit oss vidare ifrån.

Jag bildar och försöker konstruera om händelser jag inte har makt att styra över, den tiden är förbi.
Lycklig, att det inte blev värre, men inser min försummelse av sådant en människa behöver, och för den del kräver för en trygg existens.
Min kropp skälver, jag regredierar. Kan inte hitta min styrka, vart finns den?
Inte utanför min kropp, inte inom mig.

Min kropp är mitt hus, där ska jag vara trygg.. men allt syns utanpå.
Det gör så ont, i hjärtat, på riktigt.
Jag kan inte förklara känslan, den bara genomsyrar hela min kropp. Det gör verkligen ont.

Jag undrar om jag kommer komma vidare från det här.
Har mitt förflutna satt sådana spår att jag aldrig kan förmå leva utan skammen och min känsla av otillräcklighet?


Det kändes skönt när jag äntligen skulle få komma till en psykolog och prata.
Efter periodvisa samtalskontakter under 16 år har jag inte kunnat förstå varför inte Jag kan få komma först i kön, det tycks som alla andra får hjälp med sitt.
Hade det gjort någon skillnad om jag var en offentlig person? Hade jag fått förtur då?

Vi är fortfarande i det stadie att psykologen ska besluta kring huruvida jag behöver terapi och i vilken form.
Hade jag sett mig själv hade jag inte tvekat, men jag vet att jag inte alltid uttrycker mig så verbalt. Där kanske min brist ligger.
Psykologen sa att sättet jag pratade om saker kunde antyda att jag gått vidare ifrån det. Hon tappade mig där.


Jag är osäker på om det kommer att ge något resultat. Jag vill gärna tro på det men det är svårt efter alla dessa år.
Tanken har slagit mig att jag kanske borde vara tyst istället.
Jag kan försöka att trycka undan allt, med all min makt, som jag försökt med tidigare utan att lyckas.

Jag måste bara försöka lite mer, lite oftare, kanske använda en annan metod.
Jag vill inte leva kvar i mitt förflutna. Jag vill framåt. Men det märks inte. Varför lyder inte min kropp?

Att ta sitt liv har alltid känts tabu för mig. Jag har velat visa mig själv och resten av världen, trots att ingen förmodligen bryr sig, att jag kan stå igen.
När jag är fast i mig själv, när jag regredierar, till ett stadie då jag vill att någon ska ta hand om mig och inser att det inte finns någon som gör det..
kommer jag tillbaks till när jag var yngre och kände likadant. Jag ville gömma mig, jag ville vara osynlig. Det var bättre att försöka att inte finnas än att behöva någon annan.
Ingen fick någonsin veta mer än det dem såg, det räckte för att människor runt omkring mig skulle tycka att jag var en besvikelse.

Så hur ska jag hantera det här om jag inte ser någon väg ut? Inget ljus i tunneln, inget happy ending. 
Att känna sig som en börda och ett projekt för att försöka få livet att fungera är inte åtråvärt. 

Åh Gud, så jag försöker. Men ingen tycks se.
Jag kan inte se tillräcklig förbättring för att känna att det finns någon mening.
Men jag är loj, och jag vill inte dö. 
Ibland känns det bara som att det är det enda som finns kvar.

Jag är så arg på dessa människor som har mobbat mig, förstört min livslåga, min skolgång, förgripit sig på mig, målat en bild av mig som inte stämmer.
Människor som har lämnat mig i sticket. Människor som inte trott på mig. Människor som inte älskat mig. Människor som tryckt ner mig.
Jag har alltid stått vid att det är jag själv som orsakat min ensamhet.
Jag tycker inte synd om mig själv, tvärtom, jag tycker synd om alla de människor som inte kan se vad dem gjort genom att alltid, i alla lägen, i tid och otid, enbart tänkt på sig själva.


Allt handlar om hur jag har tagit saker, det ligger hos mig. Tragiskt nog så var jag inte särskilt stark till att börja med.
Lärare sa alltid att jag blev utsatt för att de andra barnen förmodligen märkte att jag var stark, att jag tålde det där, jag skulle klara mig. 
Oftast är det dem man hackar på. Tydligen.

Vad är det för bullshit?

Om det inte redan framgått så handlar allt om mig, här.

Det är inget man behöver läsa, det är fritt.
Det handlar aldrig annars om mig, om hur jag känner och tycker kring saker.
Jag är kanonbra där, alltid rikta fokus på alla andra.
Så jag trycker ner mig själv, men ingen säger emot.
Alla är vi egoistiska.
Jag må vara cynisk i denna fråga, men jag ser det utifrån mina erfarenheter.
Save yourself.

Håll i hatten

Har varit vaken i en timme. Hade jag vetat att J bara tänkt snooza så hade jag inte satt larmet på samma tid som han..
Jag har aldrig varit mycket för att snooza, jag kan inte.
Snoozar jag så somnar jag om och då kan det vara ett rent helvete att få liv i mig igen sen så det är inte något alternativ för mig.

Vi har prov i Hälsopedagogik imorgon.. tänkte tagit en intensiv plugg-kväll igår men jag var helt slut.
Mötte upp fröken S. en stund istället och pratade lite med min lillasyster i telefon.
Det har inte blivit så mycket av det det sista, prata i telefon alltså.

Innan jag började skolan så pratade vi åtminstone en gång om dagen, gärna ganska länge, en timme eller så.
Sedan skolstart har det varit svårare att få tid till det.
Min lillasyster jobbar (på tok för mig imo) och när hon väl kan prata är klockan ofta ganska mycket och jag är för trött..


Nu är det dags för lite havregrynsgröt och ögna igenom provet en smula.

Idag ska det blåsa rejält i hela Sverige,
håll i hatten, gott folk!

Slay your own dragons

"Man ska aldrig jämföra sig med någon annan" säger min lärare i Hälsopedagogik
... men vi lever ju i ett samhälle med väldigt strikta normer.
När man faller ut från ramen så är man inte socialt anpassad längre och därmed heller inte accepterad.
Jag faller utanför ramen, och när man är där, är jämförelse med andra det enda som existerar.

 

Someday is not a day of the week

Sunny Sunday

Söndag kväll. 

Idag har vi varit iväg på Bo-mässan, vi kom hem med en osthyvel, score!
Igår fyllde J år, vi åkte till Sweef's showroom i Nacka för att spana in lite möbler till den nya lägenheten

två soffor föll vi mest för, Buffeln och Valen XL

 

Bilder från Sweef.se

 

 

Imorgon är det skolstart igen efter praktik-veckorna, känns skönt att komma tillbaks.
Vid kvart i fem är det visning av lägenheten imorgon, jag håller verkligen tummarna för att vi kan få igång någon budgivning!
Just nu har jag en man som grejar lite käk i köket, jag känner mig lycklig.

 

Länge leve kungen!
På återseende

10:41 torsdag

Det råder ett ondskefullt kaos inom mig just nu.
Den senaste veckan har varit tuff. 

Rensning av förråd och lägenhet, bokning av nytt förrådsutrymme, packning och
ett febrilt körande för att få väck alla mina tillhörigheter undanskuffat till ett annat förråd, tills vidare.
Flyttstäd av lägenheten helt i min ensamhet, tog fem dagar att utföra. Från tidig morgon till sen kväll.
Fotografering av J's lägenhet, kaos där med för att få bort allt i tid så nu går inget längre att hitta. 
Jag börjar bli nervös. Tänk om det inte är en så god idé att flytta ihop, katastroftankar.

Jag har försökt få ordning på min praktik eftersom jag nu missat två hela veckor från den
då jag i början vart sjuk och sedan behövde styra med allt annat kring lägenhet osv.
Det är så långa dagar och det skrämde mig redan från start.. procrastinate now, panic later.

Idag orkade jag inte.
Jag tog en dag ledigt igår för att vila upp mig men det räckte inte, jag är helt slut idag med. 
Imorgon stundar arbetsintervju, är det verkligen rätt läge för mer just nu?

Ska göra iordning förberedelser för två prov som kommer i näst-nästa vecka.
Praktiken tar jag upp på måndag igen. 
Jag är totalt ur balans, inget känns kul just nu..

Nästa helg fyller J år. Jag är pank och har inte lyckats styra upp något ännu,
jag tycker synd om honom. Han förtjänar bättre.

Min lillasyster mår inget bra, hennes självmordstankar vilade lite under en period
men nu är de i fullt sjå igen, jag undrar vad som hände där.
Så lite jag kan göra, om ens något.
Men jag kan inte hjälpa att bli trött.
Jag känner mig hemsk som säger så, men oroandet tär på mig med.

Det händer så mycket i mitt huvud
Så mycket som ska fixas
Så mycket som ska avklaras
Så mycket som ska styras upp

Och här sitter jag, inte otacksam, men ack så trött
Och jag hoppas innerligt att morgondagen blir min vän.

20 FEBRUARI

Ett kort hej.


Det var länge sedan nu
Tiden flyger förbi, framåt ska vi
Hänger du på?
Faller vi fritt?
Får vi vara som vi är,
    just i detta nu?

Jag håller andan
Inget får förstöra detta ögonblick
Och jag ska älska dig så hjärtat rusar
Det kan jag lova dig

 

 

 

 -

 

Upp